Hoppa på tåget, Sverige. Malmö FF är svensk fotbolls stora dominanter
Det börjar nog kännas lite som en födelsedag för malmöiterna, det här med att vinna SM-guld. År efter år förväntar man sig att det kommer den där dagen där man får lov att festa till det och fira en siffra som ständigt stiger. I år var inget undantag. Malmö FF har dominerat svensk fotboll på 2010-talet. Med fyra SM-guld, två raka säsonger i Champions League och den största ekonomin en klubb någonsin har haft i Allsvenskan, håller MFF på att bygga något av en dynasti så som man gjorde på 80-talet och IFK Göteborg gjorde på 90-talet. Tänk bara att en som Erdal Rakip redan har vunnit sitt tredje SM-guld. Killen är 20 år gammal. Och då förstår man att det har varit många guld till Malmö på senare år.
Men ska man vara ärlig har säsongen varit ganska upp och ner för skåningarnas del. Försvarsspelet vacklade i början av året innan man ändrade om taktiskt och lyckades täppa till. Anfallsspelet har inte heller varit det bästa, där avsaknad av en riktigt fungerande spelidé gjort att man ofta fått förlita sig på truppens överlägsna individuella skicklighet. Man har tappat en del poäng mot de sämre lagen just för att man har haft svårt att föra spelet. Sedan stod man för två ordentliga bottennapp, även om det var i Svenska Cupen, när man först fick många drömmar krossade efter finalförlusten mot BK Häcken och sedan misslyckades totalt mot division ett-laget Landskrona BoIS där man inte lyckades kvalificera sig till nästa års cupspel.
Däremot har man varit bäst när det gällt som mest mot topplagen. MFF är obesegrade mot topp 5-lagen med sju vinster och en oavgjord. Och att man dessutom har levererat trots stundtals enorma avstängnings- och skadeproblem, framförallt nu på slutet, är ett bevis på att man har den största och bästa truppen. Mot Falkenberg saknade man exempelvis sex mer eller mindre ordinarie spelare och det är inte vilka killar som helst. Rasmus Bengtsson, Oscar Lewicki, Yoshimar Yotún, Markus Rosenberg, Anders Christiansen och Magnus Wolff Eikrem är spelare som hade gått in i vilket allsvenskt lag som helst. Och framförallt den sistnämnda har varit viktig för Malmö. Norrmannen är med sina 15 assist, tillsammans med Vidar Örn Kjartanssons 14 mål, två starkt bidragande faktorer till att man plockat så många poäng under året, framförallt de viktiga poängen i de jämna matcherna och som gjorde att man hängde med i toppen av tabellen trots stundtals hackigt spel.
Sedan går det inte att undvika att nämna årets genombrottsman Mattias Svanberg. Den 17-åriga supertalangen har inte varit med mycket i år, men han har bidragit stort när han väl har fått chansen. Han slog en assist i debuten borta mot Östersunds FK i våras, avgjorde skånederbyt mot Helsingborgs IF i september och spelade nästan på egen hand hem guldet mot Falkenberg igår med ett mål och en assist. I Malmö har man vetat om hans talang i flera år, jag själv har väntat länge på att han ska få chansen, men det är först nu på slutet som han har fått chansen att visa upp sig. Och som han har visat upp sig. Han är 17 år, men spelar redan på en så pass hög allsvensk nivå att han hade kunnat betraktas som en välmeriterad allsvensk spelare som är aktuell för en utlandsflytt.
Han hade inte ens gjort en hel halvlek på allsvensk nivå när han kom in i skånederbyt mot Helsingborg i september och fullkomligt körde över och dribblade bort allt och alla. Och insatsen mot Falkenberg var minst lika bra den. Det är någonting i den unga grabbens inställning som är så typiskt skönt malmöitiskt. Han är så där ödmjukt självsäker på sin förmåga och bara hoppar in och kör. Den malmöitiska kaxigheten.
Det är inte många utanför Malmö-området som förstår det där. Jag är från Malmö. Jag känner igen mig i den mentaliteten. Alla från stan har den, det sitter på gatorna malmöiterna går på, det sitter på väggarna de ser på och i luften de andas. Den innebär inte att man är kaxig för att vara uppkäftig. Inte att man har en dålig självinsikt eller fel världsbild, utan man är kaxig för att man helt enkelt vet vad man gör och vad man pratar om. Man är självsäker. Är man duktig så är man duktig och då går man in och visar det. Markus Rosenberg har den mentaliteten. Zlatan Ibrahimovic är en annan.
Det är inte heller alla som förstår vad det är Malmö FF håller på att göra i svensk fotboll. Klubben har vunnit fyra SM-guld på sju år och har varit med i Champions League två år i rad och med det skapat en ekonomisk överlägsenhet gentemot övriga svenska klubbar. Ända sedan flytten till Swedbank Stadion 2009 har man excellerat och blivit svensk fotbolls stora lokomotiv. Visserligen har man allt som oftast varit i framkant ända sedan gamla dagar, men med nya stadion, Champions League-erfarenheten och pengarna har man skapat sig en organisation och en proffsighet i den som är Sveriges bästa. Man har skapat ett rykte om sig inom Europa och framförallt Skandinavien som gör att man kan bygga sitt varumärke, bygga upp organisationen och faciliteterna ytterligare och dessutom locka till sig helt andra spelare än vad övriga svenska klubbar vanligtvis kan.
Redan nu börjar Champions League-resan. Redan nu sitter klubbledningen och gör upp en plan för hur man ska bygga laget som ska ta klubben tillbaka till Europagruppspel. Jag ser en stor potential i den nuvarande truppen och de har ända fram till sommaren på sig att spela ihop laget och kanske vässa den ytterligare. Och med tanke på att MFF går in i Champions League-kvalet med helt andra förutsättningar och fördelar med rankingpoängen kan jag tycka att det vore ett mindre fiasko om man misslyckas att kvalificera sig till gruppspelet.
I Sverige har vi i flera år pratat om hur vi ska ”närma oss kontinenten”. Malmö ligger redan nära ”kontinenten”. Man byggde en bro till densamma. Det är bara för övriga Sverige att kolla på Malmö FF och hoppa på tåget. För i Europa talar man om Malmö.
Skitsamma var vi ska sova i natt. Olof Persson hittar alltid något ställe, vare sig det är på Etage, Hipp eller på någon scen på något torg. Malmö FF är Sveriges stora suveräner 2016. Stort grattis.
Och jag säger som Allan Kuhn brukar säga: ”Möycket brha”.










