Ken Olofsson: HIF´s väg till guldet

Varför Elfsborg? De hade ”den bredaste spelartruppen”, resurserna, en stark hemmaborg, skicklig ledarstab och en tränare – Magnus Haglund – som ville sätta kronan på verket. Elfsborg blev trea, passerat av AIK på upploppet och distanserat av HIF långt tidigare. Vad gick fel? Bred trupp är bra men när det sitter för många välbetalde spelare på bänken blir det gärna gny i leden – sammanhållningen i spelargruppen var inte lika stark som den i HIF och det tror jag avgjorde guldstriden.

Avgörande för HIF var just sammanhållningen, kittet, långt viktigare än Conny Karlssons tränarskap. Han har bidragit med sitt lugn och sin klokskap efter sitt långa liv i elitfotbollen men det finns dom i kretsen, vet jag, som hade önskat mer kommunikation. Karlssons erfarenheter av den norska fotbollsmarknaden har varit viktig, liksom sportchefen Jesper Janssons och ”den grå eminensen”, den om spelarmarknaden kunnige och ständigt informerade Reine Almqvist. Det är en trio med stor fotbollskunskap, då spelar det mindre roll om styrelsebesättningen inte har samma kapacitet i det avseendet. Det är en del av HIF:s nuvarande styrka – en styrelse som sköter ekonomi och ett överbryggande ansvar för klubbens utvecklingen och som vågar – det ska främst tillskrivas den lågmälde ordföranden Claes Ohlsson – delegera fotbollsbesluten till den kompetens som finns i staben kring laget till vilka hör ovan nämnda plus gamle stjärnmålvakten Sven Andersson och gamle backveteranen Per-Ola Ljung.

***********************

När HIF förlorade Henrik Larsson trodde majoriteten av s k experter att det skulle gå utför. Det gjorde det med Larsson i laget, HIF blev åtta i allsvenskan. Stjärnan var större än laget. När Marcus Lantz försvann som mittfältsankare 2011 kom samma farhågor, ”så ihåligt det kommer att bli.” Då hade man inte kunskap om det mittfältspar som HIF satte sin tillit till och som blev årets mest framgångsrika duo i allsvenskan: May Mahlangu och Ardian Gashi. May spelade så sent som 2009 i IFK Hässleholm. Han blev 2011 succéspelare i allsvenskan; en av de mest tekniska spelarna, en av de mest konditionsstarka och arbetsvilliga (ibland såg det ut som om han var utrustad med tre lungor). Gashi hittade HIF i Norge, i ett lag som inte längre hade råd att betala hans lön. Konkurrensen om hans signatur var minimal och han blev den hårdföre kapacitet som gav HIF fysiskt styrka och kapacitet på mittfältet. Dom kunde spela hela säsongen nästan utan skadeproblem. Dom kompletterades på kanterna v i huvudsak rutinerade Christoffer Andersson och Mattias Lindström, två spelare med stora HIF-hjärtan, och kompletterades med stortalangen Simon Thern.

När Alexander Gerndt försvann kraxade olyckskorparna igen, ”hur ska det nu går när skyttekungen försvinner…” Gerndt var då en belastning för kollektivet, mer upptagen av sin proffsdröm och sina privata bekymmer och mindre fokuserad på kollektivet. HIF hittade en ny norrman och en terrier som Erik Sundin fick mer speltid och visade sig oumbärlig. Också Rasmus Jönsson kunde ersättas, HIF-ledningen ville inte stjäla hans proffsdröm även om många hade önskat att den kunde förverkligas senare.

Det var gruppens sammanhållning och ledarnas konsekvens och kloka beslut som lade grunden till guldet. Men som alltid: när ett lag vinner allsvenskan börjar det svåra. Alla lag har gått i fallgropen i jakten på en framgång i Europa, IFK Göteborg, AIK, Malmö FF och HIF självt som visserligen var det senaste laget som tog sig till gruppspel i Champions League (2000) men som expanderade i en takt som fick kontot att fyllas på med kommunala lånepengar. Många lag har tvingats lära sig läxan; det kostar att leka på dom stora stjärnlagens arenor.

*********************

Jag tror mig förstå att HIF-ordföranden Claes Ohlsson, som till vardags sysslar med ekonomi och affärer, har dragit sina slutsatser. Han är färsk på sin post (andra året) men klok och lågmäld. Jag har hört honom säga, internt och offentligt, att han inte tänker sätta HIF:s ekonomi och existens på spel, ”det som hände i kölvattnet från förra gången får inte hända igen.” Han gav exempel redan i somras när han satte stopp för en redan ”klar affär”, den om värvningen av Gais-stjärnan Wanderson. Den skulle kostat HIF drygt 20 miljoner, ett tvåårskontrakt. Den kan bli av igen, enligt rykten, men då är det riskkapitalister som får stå för den stora insatsen.

Ohlssons filosofi är att värva klokt och spelare som har ett gott ”andrahandsvärde”, att satsa på att utbilda och utveckla egna spelare och fortsätta ha en kompetens kring laget som gör det attraktivt att komma till HIF.

************************

HIF har genom årets framgångar skaffat sig ekonomiska muskler. Det resterande lånet till kommunen kommer att avvecklas, Olympia ska rustas med bl a utbyggnader av kortsidorna i samarbete med kommunen. Spelartruppen ska förstärkas ”men med rimliga belopp.” Ingen ny skuldfälla är ett riktmärke för årets svenska mästare. Men å andra sidan vill klubben – och stadens ansvariga – gärna se synerna från 23 oktober i år: tiotusentals dansande helsingborgare i ett rödblått hav av lycka, glädje och stolthet. För i Helsingborg är inget större än fotboll.

  /Ken Olofsson
  Journalist, TV-reporter och författare