Hela familjen Sundgren har blivit AIK:are

Gary Sundgren sköt hem guldet åt AIK 1992 och spelade 246 matcher för klubben. Hans tre barn verkar ha ärvt de gulsvarta generna. Alla är AIK-spelare – och fanatiska AIK-fans. – Min son protesterade när han fick grönvita kalsonger, berättar Gary, som tror att ”Gnaget” får svårt att ta SM-guld i år.

Gary Sundgren, 42, jobbar numera som materialdistributör, eller ”förrådare” som han själv kallar det. Arbetet innebär att han tillbringar dagarna i bilen eller framför datorn. Tidigare har den gamle ytterbacken kunnat hålla igång som spelande tränare i division 4-laget Djursholm vid sidan av arbetet, men förra säsongen gick knäet sönder.
– Ledbandet var av och korsbandet också, men det har visst läkt ihop. Nu går jag på rehab och kör så mycket jag orkar, säger Gary, som drömmer om att kunna åka skidor och spela tennis igen.
Kontakten med fotbollen går numera mest genom barnen Robin, 7, Mikaela, 16 och Daniel, 19. Alla tre är AIK-spelare. Daniel är utlånad till samarbetsklubben Väsby och har precis som sin far lämnat mittfältet för en position som högerback.
– Det går riktigt bra för honom, men han är fotskadad för tillfället, säger Gary, som på senare år inte haft någon närmare kontakt med sin gamla klubbs a-lag. Han tittar förbi på någon träning ibland och går på de flesta av AIK:s hemmamatcher, men mest för att barnen är så inbitna och intresserade. Och när familjen Sundgren sitter på Råsundas västra läktare är det sällan tyst.
– Barnen skriker och har sig och är halvt hysteriska. Den lille (Robin) är nästan värst.

SJUÅRINGEN HAR REDAN förstått att det som engagerad supporter inte räcker med att heja på sitt lag. Man måste vara rätt klädd också.
– Jag råkade köpa ett par grönvita kallingar åt honom en gång. Då sa han: ”Pappa, jag kommer aldrig att sätta på mig ett par bajenkalsonger”, berättar Gary. Vad tycker du om deras intresse?
– Det är bra att de hejar, men så där fanatiskt, jag vet inte... Det är ju inte så konstigt att de hejar på AIK när de har varit med hela tiden. Så länge de tycker att det är kul så stöttar jag dem.
Barnens passion för klubben delas idag av många fler än under Garys aktiva tid. AIK hade förra säsongen ett publiksnitt på över 17 000.
– När jag kom till AIK 1987, vad satt det på läktaren då? Hade vi tur så hade vi 3 000 eller 4 000 pers. Det är häftigt att se hur det har utvecklats när det gäller publiken. Det man ser i dag på läktaren är ju fantastiskt roligt, säger han. Fansen har alltid betytt mycket för Gary Sundgren. Det han minns mest är när han lämnade klubben 1997 för att bli proffs i spanska Zaragoza.
– Den avtackning som jag fick då kommer att sitta kvar för alltid. Vi mötte Örebro hemma och de ropade mitt namn från matchminut ett. Efteråt gav de mig stående ovationer, jag vet inte hur länge jag fick gå runt. Jag kunde inte titta för mycket, då skulle jag bara ha blivit så fjantigt rörd.

GARY SUNDGREN ANSER att årets AIK är försvagat jämfört med förra årets gulduppställning.
– Det är ju lite tråkigt att de har tappat så många bra ordinarie spelare. De största avbräcken är ju Ivan Obolo, Daniel Örlund och Jos Hooiveld. Det är centrala spelare och jag tror inte man kan hitta en ny Hooiveld eller Obolo hur lätt som helst. Det var ju tre fruktansvärt bra fotbollsspelare. Det är lite synd. Det är ju andra som får kliva fram nu och det skulle ju kunna gå bra.

Så det kan bli ett nytt guld?
– Man ska aldrig säga aldrig. Om jag tippar allsvenskan med hjärtat så kommer AIK etta före Malmö, som ser ruskigt starka ut. Rolle (Roland Nilsson) är en bra tränare som jag unnar ett bra år efter all skit han fått i media. Den egna tränarkarriären är för tillfället lagd på hyllan. För två år sedan var Gary Sundgren tränare i Sirius i superettan tillsammans med Pär Millqvist. Det var inget som gav mersmak. – Det tar en jäkla tid. Sedan vet jag inte om jag är sådär jättesugen vara tränare heller.

Varför det?
– Man blir ju bara förbannad när man är vid sidan om.

Johan Fyrk