När fotbollen är större
2015-09-13
När det gäller fotboll har jag haft noll inverkan hemifrån. Jag är uppvuxen i ett hem där ingen av mina föräldrar har ägnat så lite som en tanke åt ett fotbollslag. Mamma följer landskamperna, pappa inte ens det. Min relation till sporten föddes genom en barndomsvän och hans familj. Han var ett år äldre och för ett ensambarn som jag var han den häftigaste ungen jag kände. Han följde Barcelona och varje dag stod vi och nötade boll; lossades vara Samuel Eto’o, Ronaldinho och ibland Henke Larsson. Aldrig hade jag sett någon av dem spela, men ändå älskade jag dem.
Under senare år har jag börjat reflektera allt mer över min snudd på fundamentaliska passion för sporten fotboll – varför utgör den så stor del av mitt liv och en så minimal del av andras? Vissa vill hävda att de bara inte blir underhållna av att se på sporten, vilket man stundtals får ha förståelse för. Själv vill jag inbilla mig att mitt intresse grundar sig i sportens genomslagskraft. Fotbollen sträcker sig från alla världens hörn, oavsett breddgrader, temperaturer och andra förutsättningar. Den berör alla och för oss samman.
I sitt sommarprat från 2013 sa John Guidetti: ”Fotboll är fotboll. Två mål, lite linjer, en överstegsfint, tunnel, skott i bortre och alla jublar”. Det gjorde mig upprörd att höra. Det låter trångsynt och förminskar fotbollens tyngd. På gott och ont så den stannar inte där. Den är större än så. Den är poltitisk och gör skillnad även på gräsrotsnivå.
Under senare tid har mina känslor till sporten blivit allt mer distanserade, det kan jag inte ljuga om. Den så kallade ”Silly Season” har blivit en återkommande period av fotbollsdepression i mitt liv. Pengarna som omsätts gör mig illamående. Runtom i världen flyr miljontals människor dagligen för sina liv och ändå finns det folk som har mage nog att kalla Manchester Uniteds värvningar av Memphis Depay, Bastian Schweinsteiger, Matteo Darmian och Morgan Schneiderlin för drygt 500 miljoner kronor för ”vettiga”. Det är fotbollens onda sida: att den gör oss blinda.
Det är oftast i mindre föreningar som stora hjärtan slår som starkast. På den fronten är Sverige ledande. Självklart är även svensk fotboll en business, det förstår jag, men sett till vad klubbarna omsätter har man i svåra tider som dessa visat en enorm vilja att hjälpa. Norrköping, Hammarby, Kalmar och många fler bjuder flyktingar på gratis fotboll. AIK, i samarbete med Solna Stad och Solna Gymnasium, hjälper till att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Många supporterföreningar runtom i landet samlar även pengar som de skänker bort (MFF-supports insamling har i skrivande stund genererat 287 000 kronor). Extra kul är det att läsa om division 5-klubben Harg-Östhammar FF som hjälper flyktingar till att få chansen till att spela fotboll, få tankarna på annat och ge dem en chans att slussas in i samhället och få ett bättre liv.
Det är handlingar som dessa som får mitt fotbollshjärta att slå; när fotbollen som rörelse kan göra skillnad i vardagen för helt vanliga människor. När den används som mer än bara två mål, lite linjer, en överstegsfint, tunnel, skott i bortre och alla jublar. När det blir en ingång till världen, samhället, gemenskapen och framför allt när den slår sig själv och blir större än pengar.
Eero Dispensanen
2015-08-27
Jag ska inte ens försöka ta åt mig äran för den rubriken. All cred till personen bakom Twitterkontot ”Linje Blå AIK”. Den var dock för härlig för att låta bli.
Jag har tänkt mycket under senare tid, semestertid. Eero Markkanen alltså? Hej och hå. Vart ska jag ens börja?
När han kom till AIK i början av fjolåret hade jag ingen som helst aning om vem killen var. Det skulle dock inte dröja för än jag och resten av fotbollssverige fick veta det. Innan orden fanns stod han där: på banderollerna, tröjorna och livs levande på gräsplanen ute på Karlberg. Han var nästintill fiktiv, ”Eero the hero”. Målen radades upp och med sin fysik dominerade han i luftrummet. Tydligast minns jag kanoen i Tvillingderbyt - magiskt. Inte heller blev mytologiseringen av honom mindre när han efter bara fjorton matcher i AIK-tröjan lämnade för Real Madrid.
Nu ryktas han alltså vara på väg tillbaka till Stockholm. Satan i gatan vilken värvning det vore. I ärlighetens namn är det bara två anfallare av AIK:s fyra som håller guldklass: Henok Goitom och Mohamed Bangura. Fredrik Brustad har inte fungerat och Marko Nikolic är för oprövad. För att kunna ta guld krävs klass även utanför startelvan. Att få in en tredje anfallare av samma kaliber som de två förstnämnda kan bli tungan på vågen när kampen om Lennart Johanssons pokal intensifieras.
Dessvärre finns det ett litet problem: övergångsfönstret är stängt. Lyckligtvis nog finns det en lösning. Min kollega Tomas Hedlund pratade med Gerhard Sager, ordförande för Svenska Fotbollsförbundets tävlingskommitté, dagen efter det svenska fönstret stängde. Passande nog ställde han frågan om en spelare som fått sparken efter övergångsfönstret har stängt kan få dispens för en övergång, varpå Sager svarade:
- Då går det att få dispens.
Tänkt ett AIK med Markkanen i en guldstrid. Dessutom skulle man få honom helt gratis. Eero Dispensanen. Det kallar jag en sensommarnattsdröm.
Hela intervjun med Gerhard Sager
Christian Sundqvist
Så är Stockholmslagens chanser till guld
2015-08-14
Vissa matcher kräver tid för att bearbeta. Måndagens Stockholmsderby var ett tydligt exempel på en sådan match – en fotbollsmässig trerättersmiddag som behövde tid för att smälta. Elfsborgs 3-2-seger mot Gefle underlättade processen att gå vidare för min del. Nu slipper man ha boråsarnas eviga hängmatcher som ett hinder från att granska tabellen fullt ut.
Även om Andreas Alm förnekar det så är vi inne i guldstriden. Oavsett om han eller hans spelare gör det så kan jag lova att så gott som alla supportrar räknar på vad som krävs för att just deras lag ska kamma hem Lennart Johanssons Pokal. En vän till mig, inbiten gnagare, satt här om dagen och gjorde en utförlig analys av samtliga guldkandidaternas spelscheman; vilka matcher blir avgörande, vilket lag han ska hålla på i respektive toppmöte för att det ska gynna AIK. Jag kan lova dig att han inte är ensam om att tänka så.
Jag har tidigare varit inne och rört vid ämnet i ett blogginlägg som jag skrev för drygt tre veckor sedan. Då tog jag upp vad som krävdes för att Djurgården skulle gå hela vägen till guldet. Jag tänker mig något liknande nu, fast snarare vad som talar för respektive emot AIK:s och Djurgårdens chanser under upploppet av serien.
AIK
Talar för:
AIK har antagligen det enklaste spelschemat av de sex lag som slåss om guldet. Enbart två topplag har man kvar att möta (Malmö, Göteborg) och dessa tar man emot hemma på Friends, där man i år har varit obesegrade.
Senast mot Djurgården såg det tryggt ut i backlinjen med Jos Hooiveld vid rodret. Dessutom har Mohamed Bangura börjat hitta tillbaka till fornstora dagar och tillsammans med Henok Goitom har AIK hittat en stjärnduo i de två anfallarna. Dessutom brukar AIK vara som starkast på hösten.
Talar emot:
Samma som alltid: bortamatcherna. Jag medger att det såg bra ut mot Norrköping, men det krävs mer än en vinst för att imponera på mig. Vad som oroar mig när det gäller AIK är som sagt inte Malmö eller Göteborg hemma, men snarare Gefle och Falkenberg borta. Det är matcher som på pappret verkar lätta men som kan fälla ut ett ben under slutspurten och kapa AIK:s guldchanser.
Djurgården
Talar för:
Pelle Olsson har god koll på sitt lag och arbetar med en tydlig spelidé och en järndefensiv. Omar Colley missade derbyt mot AIK men bör vara tillbaka om inte allt för lång tid. Med honom och Bergström i mittbackslåset släpper man inte förbi mycket.
Likt AIK förlitar man sig numera inte bara på en anfallare. Sam Johnson har kommit igång och var under derbyt ett betydligt större hot för AIK-försvaret än Nyasha Mushekwi. Dessutom ha man plockat in Tino Kadewere som kan komma att överraska.
Talar emot:
Om AIK:s spelschema talar för deras chanser till guld så talar Djurgårdens mot. Elfsborg borta, Malmö hemma, Norrköping borta och Göteborg hemma. Dessutom väntar ett derby mot Hammarby, som säkert kan ställa till det för Blåränderna. För att man ska kunna hänga med i toppen krävs flera starka prestationer och i en trupp med förhållandevis lite rutin kan det bli svårt när man ständigt spelar under press.
Övriga kommentarer
Jag önskar att jag kunde säga att det i slutet kommer att stå mellan AIK och Djurgården, men tyvärr så vore det att ljuga. Förr eller senare känns det som att dalarna bör komma för Peking. Elfsborg har ett för ungt och orutinerat lag för att hålla och dessutom är framtiden osäker för stjärnan Arber Zeneli. Djurgården tror jag tyvärr kommer att falla ut med tiden, mycket på grund av de anledningar jag nämnde ovan. Däremot så tror jag att man har goda chanser att vara med och slåss om en Europaplats och till nästa år utmana om guld på nytt. Nej, i år kommer det att avgöras mellan Göteborg, Malmö och AIK.
Christian Sundqvist
Så tar Djurgården SM-guld
2015-07-20
Sommaren har hittills inte varit vad jag förväntat mig. Här går politiker och lovar global uppvärmning, men den 20:3e juli år 2015 var det regn och 15 grader i Stockholm. De sätter verkligen ribban högt och kryper sedan under den. På tal om lustigt…
AIK förlorade alltså ytterligare en chans att haka på i toppen. Jag vill minnas en snudd på identisk situation i fjol när man ställdes mot Helsingborg på bortaplan: Malmö ledde serien men tappade poäng. AIK hade chans att ta igen men 3-1 mot HIF ställde till det. Jag kan heller inte förstå mig på hur Alm kan peta Eliasson, som varit en av lagets vassaste spelare under senare tid, till förmån av Fredrik Brustad. Att man samtidigt spelar Bangura på kanten ser jag heller ingen logik i. Om man ska hitta någonting positivt i gårdagen är det att Stefan Ishizaki alltjämnt börjat hitta rätt, en fantastisk inläggsfot på den mannen. I vilket fall är man hårt pressade till tre poäng mot Elfsborg på söndag, annars är gulddrömmarna fullkomligt raserade för de svartgula.
Göteborgs två kryss mot Norrköping banar en god väg för Djurgården inför kvällens match mot Åtvidaberg. En seger, som borde komma mot ett lag som ÅFF, skulle innebära att man bara är tre ynka poäng efter Göteborg. Frågan är bara hur länge det här håller i sig? Någonstans känns det för bra för att vara sant. Djurgården, som inledde säsongen med en poäng på tre matcher, har tolv raka matcher utan förlust inför kvällens möte. Jag vågar inte säga g-ordet än, men visst är det en touch av någon slags glans runt Djurgården just nu?
Djurgården har alla möjligheter att gå långt, men för att lyckas krävs i första hand tre saker:
1. Mushekwi stannar säsongen ut
2. Övriga lagdelar producerar mål
3. Man lyckas ersätta Haris Radetinac
Det förstnämnda ser jag som väldigt sannolikt. Min kollega, Tomas Hedlund, var tidigare i kontakt med Sundowns kommunikationschef, som kunde berätta att man nått en överenskommelse med Djurgården om att förlänga lånet säsongen ut. Bosse Andersson kom senare att påstå att uppgifterna inte stämde, men någonting är helt klart på gång. Om någon kan ro det i hamn så är det Super-Bo.
Angående det andra tänker jag så här: med en skyttekung är det lättare att vinna titlar, men en spelare gör inget lag. I skrivande stund har Mushekwi stått för elva mål i allsvenskan. Lagets näst bästa målskytt är Daniel Berntsen med fem mål, följt av Sam Johnson på tre. Helt klart acceptabelt. Bevisligen har det fungerat bra så här långt. Men man får fastna i fällan att alltid förlita sig på Mushekwi och måste ha andra spelare som också kan måla.
Det sistnämnda är jag däremot mer osäker till. Radetinac har på levererat sex målgivande passningar och är med det lagets främste framspelare. Nyförvärvet Seon-Min Moon har inte samma imponerande statistisk. Inte ens i Superettan. Samtidigt är det dumt att stirra sig blind på siffror. Antagligen vet Bosse Andersson vad han kan, utmed att han var klubbens försthandsval.
Allt gott!
Christian Sundqvist
Betyg: Så bra har Stockholmslagen värvat
2015-07-13
Det lär bli många nya ansikten framöver i Stokcholmsfotbollen. Övergångsfönstret har inte ens startat och tre spelare i AIK och Hammarby är redan på väg in. Nu ska vi försöka nysta ut det här, en spelare i taget. Hur bra är värvningarna egentligen? Skalan går mellan 1 och 5.
Hammarby
Richard Magyar: 3
Gott om allsvensk rutin med över 100 matcher för Halmstad trots att han bara är 24. Kommer från en mindre lyckad sejour i Schweiz och hoppas kunna använda Hammarby som en ny språngbräda ut i Europa. Lär vara ivrig att visa upp sig och känns som ett namn för startelvan.
Imad Khalili: 3
Här har vi en spelare som verkligen lever på dåtida prestationer. Även Mats Jingblad erkände att han värvades för vad han gjort tidigare i allsvenskan och att det varit ytterst tufft att följa honom i Saudiarabien, Kina och i Förenade Arabemiraten. Alltså tillbaka i ljuset efter ett år i skuggorna. Kommer han upp i den form som han visat upp i Helsingborg och Norrköping har Hammarby en spelare i absoluta toppklass. Vi får vänta och se.
Ögmundur Kristinsson: 2
Helt klart en nödvändig värvning efter det att man sålt Johannes Hopf. Lär bli en intressant konkurrenssituation mellan honom och Tim Markström. Frågan är bara hur bra han egentligen är? Andremålvakt för det isländska fotbollslandslaget låter häftigt, men vilka spelare konkurrerar han egentligen mot? Hannes Halldórsson, som i fjol åkte hur den norska högstaligan med Sandnes Ulf.
Kommer närmast från danska Randers där han knappt fick någon speltid alls. Innan dess från den isländska ligan, som håller betydligt lägre klass än Allsvenskan.
AIK
Stefan Ishizaki: 3
En hemvändare som gjort det bra tidigare, frågan är bara hur bra han är nu? Hade en god inläggsfot tidigare och den lär fortfarande finnas kvar, men han är 33 år och borde ha tappat en aning i speed. Har varit svår att följa i USA, kanske han rentav har blivit bättre? I vilket fall vågar jag varken hylla eller såga för än jag sett honom spela igen.
Jos Hooiveld: 5
Sett till meritlistan kan detta vara en av allsvenskans största värvningar för året. Sedan han lämnade AIK år 2010 har han spelat för Celtic, Southampton, Norwich och Millwall. I allsvenska mått mätt är det toppklass. Lär vara en viktig kugge i laget om man ska jaga guld.
Patrick Kpozo: -
Det känns fel att ens kommentera honom. Allt jag vet är att det är en 17-årig vänsterback från Ghana. Jag har försökt att Youtube:a killen, men helt utan resultat. Blir bara att vänta och se. Det enda jag kan säga är att en ny vänsterback är nödvändigt för AIK som ser ut att inte förlänga lånet med Alex Perreira.
Djurgården
Jakob Une Larsson: 3
Ansluter först efter säsongen, men är ändå ett tungt namn. Var högt eftertraktad av många klubbar, däribland AIK, men på något vis lyckades BP hålla fast i sin unge mittbacksstjärna. Känns som ett bra sätt att rusta för framtiden på i fall att någon mittback lämnar.
Christian Sundqvist
Livet efter Bahoui
2015-07-08
Jag har alltid hållit Nabil högt. När det i fjol kom uppgifter om att Real Sociedad köpt honom för 25 miljoner kände jag mig snudd på kränkt. Ska han, allsvenskans bästa spelare, gå för 25 miljoner när både Emil Forsberg och Issac Kiese Thelin gick för över 30 miljoner? Nej, då är någonting allvarligt fel. Om de spelarna är värderade på så vis är Bahoui värd 40, som minst.
Jag ställer mig dock skeptisk till klubbvalet, som många andra. Det här är trots allt spelaren som uppges ha haft klubbar som Southampton, Stoke, Real Sociedad och Inter i hälarna. Trots det faller valet på Al-Ahli i Saudiarabien. Jag är inte han och ska inte döma, men visst hade framtiden för honom känts desto mer lovande i ”Nerazzuri”?
Han lämnade AIK med orden: ”Jag är inte orolig för AIK:s framtid då det finns stora talanger på min position, Sam Lundholm och Niclas Eliasson, hoppas att AIK visar de det förtroendet som klubben visade mig så att de uppnår sin fulla potential”. Visst är det vackert sagt? Jag vet att Eliasson och Bahoui har en stark relation till varandra. När Eliasson kom till AIK från Falkenberg hade han svårt att aklimatisera sig till Stockholm och ”Nabbe” tog på sig rollen som mentor både på och vid sidan av planen. De körde extra efter träningarna och pushade varandra. Jag hoppas verkligen att man ger honom chansen. Senast mot Kalmar tyckte jag att han såg pigg ut när han kom in. Även Sam Lundholm vill jag se mer av. Där har vi en kille med kvicka fötter och bra blick för spelet. De två borde man verkligen satsa på, inte någon inköpt ersättare.
Jag vill passa på att avsluta det här inlägget med att tacka Nabil Bahoui för dessa år i AIK. Supporter till klubben eller inte, varje match som han har spelat har varit ett rent nöje att se.
Jag vill även slå ett slag för ett gammalt blogginlägg från februari, på tal om Eliasson:
http://www.matchdax.se/bloggar/stockholmsbloggen/13452
Christian Sundqvist
Resedagbok från U21-EM: dag 10-13
2015-06-29
Min uppdatering under de senaste dagarna har varit under all kritik. Förklaringen till det är egentligen inte acceptabel, men sedan Sveriges avancemang från gruppen har fler turbulenta dygn följt. Vi tar det dag för dag.
Dag 10:
Det blev en roadtrip från Brno till Prag. Jag hade bokat ett rum i en lägenhet på Airbnb och såg fram emot att lämna folkhögskolan bakom mig. Jag drömde om varmvatten, en säng längre än 160 cm och internet på rummet. Allt visade sig stämma, men inte i den form som jag föreställde mig.
Innan den här resan hade jag aldrig besökt Tjeckien och hade således ingen aning om vilka områden som är bra att bo i. Jag utgick efter den beskrivning som gavs på nätet; centralt boende i fint område. Nåväl, tänkte jag. Dessutom var klockan två på natten när jag bokade det och längtade bara efter att sova. ”Hur illa kan det egentligen bli?”, tänkte jag.
Väl på plats insåg jag att jag hade hamnat långt från stan. Så var det visserligen också i Brno, men där var förbindelsen bättre. Jag försökte bortse från det och tänkte att så länge som lägenheten är schysst så borde det fungera. Jag ringde till hyresvärden, som i övrigt hade glömt att jag skulle komma, och drygt femton minuter senare var hon på plats med nycklar. Hon förklarade att det redan bodde två franska killar i lägenheten, men att de var lugna och trevliga. Jag litade på hennes omdöme, annat kunde jag inte göra.
Lägenheten hade fyra rum längs en lång korridor – tre sovrum och ett kök. Det fanns även en toalett på drygt 50 x 50 cm. I mitten av korridoren stod ett bord med gammalt kaffe och en askkopp.
Jag installerade mig i mitt rum, la mig på sängen och tog en kortare stund vila.
Efter en stund hörde jag hur någon öppnade ytterdörren. Det var en av de två fransmännen som kommit hem och jag klev upp för att hälsa. Framför mig stod en mager man i 20-årsåldern med pilotglasögon och en basker. På kroppen bar han ett blått linne med bilden av en apa med en vodkaflaska i handen tryckt på den. Vi slår oss ner och han häller upp en kopp gammalt, kallt kaffe samtidigt som han tänder en cigg. Han förklarar att han jobbar som ”nattklubbsguide”, alltså att han varje kväll tar med sig ett gäng turister ut på stan och festar med dem. Han förklarade även att han bjudit in ett par vänner till imorgon och de tänkte ha en fest i lägenheten. I samma veva informerade han mig om att han kunde skaffa droger om jag var intresserad. Jag skrattade nervöst, skakade på huvudet och smet ut från lägenheten. Jag skulle lyckligtvis på presskonferens den kvällen och kunde använda det som ursäkt.
När jag åkte hem från presskonferensen hade det hunnit bli mörkt. På väg hem genom mitt område märkte jag vad det var typ av stadsdel som jag hade hamnat i; på avstånd bevittnade jag ett gatuslagsmål och det låg narkomaner i så gott som varje port. Det här skulle aldrig fungera i sex nätter. Jag måste härifrån.
Dag 11:
Utan att egentligen reflektera så mycket över vart jag skulle ta vägen så ringde jag hyresvärden på morgonen och förklarade att lägenheten och området inte var ”my cup of tea”. Så jag lämnade nycklarna på sängen, tog mina väskor och rörde mig in mot Starbucks för att leta nytt boende. Jag hittade ett förhållandevis billigt hotell som låg bra till. Lyckan var obeskrivlig över att ha egen dusch med varmvatten och en schysst säng. Det första jag gjorde var dock att tvätta mina kläder och hänga dem på tork. Jäkligt go’ känsla.
Dag 12:
Sverige - Danmark alltså, på en magnifik arena med oerhört supporterstöd från svenskt håll. Fotbollen höll även klass. Jag måste erkänna att jag var nervös. Jag vågade inte prata om matchen, dela tankar om den eller ens ta i den med tång innan. Jag är vanligtvis ingen vidskeplig person av mig, men just när det kommer till fotboll så fruktar jag jinxen som inåt helvete. En vän frågade mig vad jag trodde om matchen på förhand, jag orkade inte dra igång någon diskussion och svarade således ”2000 – 0 till Sverige. Joesph Baffo gör 1997 mål och Carlgren står för ett hattrick”.
Av någon anledning blir jag mer nervös inför matcher mot jämnbra eller aningen bättre lag. Jag känner mig mer bekväm i att se Sverige spela mot ett lag som de förlorar mot i sju av tio fall (Portugal, England och Italien), än ett lag de vinner mot i fyra av tio (Danmark). Det finns mer av en osäkerhet där. Jag mådde allvarligt dåligt av att se alla självsäkra svenska fans skriva på sociala medier att ”nu tar vi dansk#ävlarna”.
Fotboll och mina nerver har nog aldrig gått så bra ihop. Vi får se om jag överlever tisdagen.
Dag 13:
En oerhört händelsefattig dag som egentligen inte gjorde något större avtryck. Om du som läsare mot all förmodan orkat sig hela vägen hit förtjänar du en eloge - det tar snart slut. Jag spenderade i princip bara tid på rummet med datorn. Jag satt och skrev så gott som hela för- och halva eftermiddagen. Mellan 15:30 och 19:00 var jag iväg på presskonferens. Bättre än så blir det inte.
Jag hoppas kunna få upp någonting i morgon med. Dags för bättring från min sida. Det är inte många dagar kvar nu.
Allt gott!
Christian Sundqvist
Resedagbok från U21-EM: dag 9
2015-06-25
Jag känner en smäll över höger axel och ett knappt ögonblick senare pressas min överkropp ner mot bordet på Metsky fotbalovy stadions pressläktare. Över mig hänger en fullvuxen människa som skriker, hoppar och nästintill gråter av lycka. Min första tanke var: ”Det måste vara offside”. Så var det inte. Jag blir uppdragen från bordsskivan och omfamnas av min kollega. ”Det händer inte”, ropar han samtidigt som han pressar våra huvuden mot varandra. Jo, det är precis vad det gör. Även om ingen helt kan förstå det.
Jesus i himmelen, det här landslaget. Snart är de skyldiga att sponsra Hjärt- och lungfonden, för fler avgöranden som dessa kan inte Sverige hantera. Jag förstår mig inte på det rent psykologiska, hur man orkar hämta sig i en sådan situation. Det verkar ligga inpräntat i lagets DNA. Simon Tibbling, John Guidetti, Oscar Hiljemark och resten av grabbarna måste ha blivit matade med skrällar genom modersmjölken.
Den andra halvleken lär gå till svensk fotbollshistoria. Jag förväntade mig två parkerade bussar och duedue så att det skriker om det. Portugiserna valde att svika pakten och tog kakan för sig själva – luften gick ur arenan. John Guidetti missar ett jätteläge som kunde ha inneburit ett tidigare avgörande, men på klassiskt U21-manér ser man till att dra ut på det lite till. Svärmorsdrömmen Simon Tibbling får bollen i straffområde, pressar sig förbi ett antal rödklädda och brunkar in 1-1. Samtidigt pressas mitt huvud mot en bordsskiva och jag ropar på offside. Surrealistiskt, lätt sagt.
Utanför den mixade zonen bjöds vi i media på underhållning utöver det vanliga. Fönstret stod öppet till landlagets omklädningsrum och det hördes. Sångerna ekade länge i natten. Ramsan ”Bira och luder, Tibbe bjuder” skapade en snackis i efterhand. Svärmorddrömmen Simon Tibbling är raka motsatsen till den beskrivningen. Det påminner mig om Ludwig ”Bensinmacken” Augustinsson, som ofrivilligt hetsade engelsmännen genom att kalla laget ”kanske lite överskattade”. Också en lugn, trevlig kille som aldrig gjort någon illa.
Härnäst väntar alltså Prag för min del. På lördag ställs Blågult mot Danmark i en semifinal. Jag ser verkligen fram emot den. Än mer ser jag fram emot att slippa folkhögskolan som jag bott på. Usch för den. Jag ser fram emot varmvatten.
Allt gott!
Christian Sundqvist
Resedagbok från U21-EM: dag 7 och 8
2015-06-24
Ni får ursäkta den dåliga uppdateringen av bloggen på senare tid. Jag har haft en del att stå i. I måndags slet jag med tidningsarbete till klockan 3 och hade inte tid att blogga. Av den anledningen somnade jag tidigt i går och hann inte uppdatera då heller…
Nåväl, vad har hänt under dessa dagar? I måndags var jag, bortsett från allt tidningsarbete, ute med några kollegor och käkade. Väldigt trevligt, Wienerschnizeln (stavning?) höll framför allt hög kvalité. Igår kväll såg jag Tjeckien – Tyskland på en restaurang. Känslan var att tjeckierna stod på sig jäkligt bra, pressade rentav mer än tyskarna. För er som inte har koll slutade Danmark etta i den gruppen, Tyskland tvåa och Tjeckien trea.
Ikväll avgörs Sveriges öde i mästerskapet när vi ställs mot Portugal. Självklart hoppas jag på en seger, men samtidigt så ser jag gärna att England vinner mot Italien. Drömplaceringen vore en andraplats. Det innebär att vi lyckas undvika tyskarna utan ställs istället mot Danmark. Det vore både en rolig match mot vårt grannland, men också är det en på pappret lättare motståndare. I ärlighetens namn tror jag att danskarna tänker detsamma om oss.
Jag var också på presskonferens i går, såväl den svenska som den portugisiska. Jäklar vad självsäkra Portugals presskår var. Man ställde frågor som ”om vi vinner, vem lyfter pokalen?”. Man talade också om ett otekniskt Sverige. Antagligen räknar de med en enkel seger och avancemang från gruppen. Det vore så inåt helvete skönt att få tvåla till dem.
Gårdagens höjdpunkt var dock den portugisiska tolken under presskonferensen. Vem var han? Vad gjorde han där? Kunde han ens engelska eller försökte han bara prata om "de gö i Hollywood". Oklart. Han klev in i rummet, stirrade sig omkring och satt och svettades i trettio minuter samtidigt som ha då och då mumlade slumpmässigt utvalda ord på vad som skulle föreställa engelska. Till och med den portugisiske förbundskaptenen fick rätta honom med jämna mellanrum och började vi ett tillfälle skratta åt hans översättning. Så kan det gå.
Siktar på att ge er ytterligare en rapport imorgon på morgonen. Ikväll lär det finnas en del att stå i.
Allt gott!
Christian Sundqvist
Resedagbok från U21-EM: dag 6
2015-06-22
På bilden: Englands superstjärna Harry Kane framför Hamlet
Nu har jag äntligen fått internet att fungera på folkhögskolan. Det krävdes dock en del. Kvinnan i receptionen talar så gott som ingen engelska och förstod inte vad jag ville när jag kom och viftade i morse. ”No internet”, sa jag upprepade gånger och pekade på min dator. Efter en stunds meningslöst teckenspråk kom vaktmästaren till undsättning, som inte behövde göra mer än att starta om routern. Jahopp, så enkelt var det – två dagar senare.
De tre tjeckiska pojkarna bredvid har börjat märkas. Jag tror att de försöker driva ut mig genom passiv aggressivitet. Imorse var min tvål spårlöst borta och av de fyra toarullar som ställdes ut i går kväll fanns där bara en halv kvar. Dessutom har de börjat lämna mat i köket som luktar ut i hallen.
I dag fick jag chans att utforska staden Brno. Jag hade några lediga timmar runt lunch och kunde promenera genom staden. Efter sex dagar i Tjeckien har jag inte haft tid för det. Vacker stad. Påminner om Gamla Stan i Stockholm, fast mer öststatskänsla.
Nåväl, något fotbollsrelaterat kanske? Jag var på plats i Olomouc under matchen och kom nyligen hem. Känslan var att Sverige gjorde sig förtjänta av en poäng, åtminstone i försvarsspelet. Joseph Baffo och Filip Helander skötte det bra och satte stop för det mesta. Jag tror att Håkan Ericson lär ha svårt att välja vem som ska petas till förmån av Milosevic mot Portugal. Anfallsspelet är jag dock inte lika nöjd med. Stundtals blixtrade det till, men mestadels såg det trubbigt ut. Det vore intressant att se Ishak från start mot Portugal, eller om inte att man släpper in honom tidigare i matchen. En spelare med hans djupledsspel är alltid nyttigt att ha på planen.
Hur som helst, nu väntar mer skirvande innan sängen. Vi hörs imorgon.
Allt gott!
Christian Sundqvist
