Varken eller - vart är Blåvitt på väg?

2016-05-19 22:17

sites/default/files/BB160519CS040.jpgPå förhand utmålades detta som en måstematch för IFK Göteborg. Seger och man hade haft häng på toppen, vid förlust hade man sjunkit ner i avgrunden. Nu blev det oavgjort, och det man kan säga är att glappet till toppen fortfarande är ganska stort, men att man ändå tog en poäng. Ett mellanting, helt enkelt. Hela kvällen kändes som en enda stor mellanmjölk faktiskt.

Efter fiaskoinsatsen i Östersund pratade Jörgen Lennartsson om revanchlusta i Blåvitt inför matchen mot Norrköping. Billy Nordström var astaggad inför att göra allsvensk startdebut, och man hade haft ett bra snack i laget om vad som hade gått snett i Östersund. Det kändes verkligen som om det behövdes en seger, ur många aspekter. Laget behövde få känna självförtroende, supportrarna behövdes hållas i schack för att inte krisstämpeln skulle komma fram, och såklart behövde man tre poäng sportsligt för att hänga med lagen i toppen. Så det var intressant att se vart det skulle mynna ut sig till slut.

Blåvitt inledde ändå förtroendeingivande de första tio, för att sedan lungna ner sig en smula. Därefter fick Norrköping rulla lite mera boll och komma till några halvchanser. Den största möjligheten i första halvlek hade Norrköping när Christoffer Nyman rann igenom efter minst sagt tveksamt försvarsagerande av Thomas Rogne. Inspelet kunde Mads Albaek stöta undan i sista stund innan Emir Kujovic skulle satt foten på bollen. I övrigt var spelet från Blåvitt i första var trevande, bättre än i Östersund, men det kom inte riktigt någon vart. Man hade svårigheter att komma till lägen, och när man väl fick dem kom man inte till avslut.

Matchen stod verkligen och vägde inför andra halvlek, och den inleddes likt den första hade varit. Men så från ingenstans fick Traustasson bollen i straffområdet, vände bort den annars så säkre Thomas Rogne och satte dit 1-0. Fin inviduell prestation, sämre försvarspel från Blåvitt. Man hoppades på en blåvit reaktion likt mot Djurgården, vilket också kom. Omgående vek Ankersen in från sin kant och smekte fram bollen till Hysén som rundade målvakten, men avslutet räddades på mållinjen. Det var dock inte slut där. Smedberg sköt högt över i nästan fritt läge, Ankersens skott ur avig vinkel, och missen från Paka i efterföljande situation. Bollen ville dock inte in.

Trots att man ändå skapade chanser kändes det inte som att spelet stämde till 100 procent. Det känns som att det är lite brokigt över hela laget. Backlinjen agerar ömsom bra, Hermannsson har några fina bollerövringar, men också ömsom dåligt, som Nymans läge i första och Traustassons mål. Samtidigt fortsätter samarbetet mellan Hysén och Engvall att fungera dåligt. Engvall hade under sina 60 minuter på planen problem med bollbehandlingen och hade dessutom svårt att komma till avslut. Dem blir också för lika i sitt spel (en förklaring som hörts hur många gånger som helst i år, men ack så sann är den).

Men det som jag kanske stör mig mest på är mittfältet. Sebastian Eriksson och Mads Albaek är väldigt duktiga fotbollsspelare, men de passar bättre ihop med en Gustav Svensson än med varandra. Förra året var Gurra helt lysande defensivt, vilket innebar att Albaek och Eriksson kunde lägga lite mer vikt offensivt. Nu när de är tillsammans fungerar det inte riktigt, och det syns i defensiven när motståndarna kommer in framför backlinjen allt oftare än vad de gjorde förra året. Offensivt blir det oftast så att de hamnat i knät på John Alvbåge, vilket gör det svårt i uppspelsfasen. Andelen passningar som går fram är dessutom lite för låg allt som oftast.

Men kantspelet fungerar bra idag, och trots tidigare nämnda svårigheter kommer man ändå till lägen. Men så till en annan sak som inte Blåvitt hade: effektiviteten. Sett till målchanserna skulle man vunnit matchen med kanske 3-1, minst, men trots alla lägen såg det ut att sluta med noll poäng denna afton i Göteborg. Tempot gick ner avsevärt och något tryck var det inte frågan om när klockan tickade upp mot full tid. Men så kom inbytte Tom Pettersson (!) på vänsterkanten och slog ett inlägg till Emil Salomonsson (!), som med stor vilja nickade in kvitteringen. Det kom sedan ett tryck för ledningsmål, men matchen slutade 1-1, och känslan var änså att Blåvitt vunnit en poäng. 

Men trots hur fantastiskt det var att just Salomonsson nickade in kvitteringen hade man ändå svårt att glädja sig åt poängen, för Blåvitt borde ha vunnit matchen. Trots den känslan hade inte spelet stämt ändå, så mellanmjölk är väl rätt ord för att sammanfatta matchen i efterhand. Matchen var trots allt ändå något på väg till något bättre, men formen är och förblir ett frågetecken. Nu kommer ett annat jojolag, Hammarby, på besök på måndag. Jakten på formen fortsätter för IFK Göteborg.

/Jonas Ström

Följ oss på sociala medier