Det var länge sen vi kunde säga det: Ett mål räckte

2016-10-24 21:42

Hösten blir allt höstigare, luften blir allt fuktigare och vädret allt tråkigare. Dagarna blir kortare, nätterna allt längre. Längs med processen följer allsvenskans upplösning, som allt som oftast fokus tar från allt höstrusk. Och i slutet av oktober/början av november står ett lag där, i regnet och kylan, och höjer Lennart Johanssons pokal till skyn. Som när IFK Göteborg gjorde det 2007, då det begav sig av sist. Det är snart tio år sedan nu, medan ett lag ifrån Skåne fått lyfta den desto fler gånger. Och med största sannolikhet kommer de att få göra det i år igen.

AIK hade inför denna matchen chansen att få göra det, en realistisk sådan. Då krävdes vinst mot Blåvitt ikväll. Och det är oundvikligt att inte få tankar om att man hellre ser AIK lyfta den där bucklan än Malmö, men man motar bort dem. Man ska inte tänka så. Det är ganska malmöistiskt. Och ju längre matchen led ikväll kände man att vi minsann inte ska ge bort den här segern. Hade det slutat oavgjort hade båda lagen varit förlorare. Vad bra att det slutade som det gjorde då, till slut.

Nu är det faktiskt så att IFK Göteborg för andra året i rad släcker AIK:s gulddrömmar. Förra året slog det än större, då vi själva var med i kampen och då det var på deras hemmaplan, men det här duger det med. Båda gångerna är det två ynglingar som avgör, förra året en kille från Öland som nu är i Bristol, och nu en islänning som ser ut som legolas. Det var alldeles majestätiskt att se Engvall lira för snart ett år sen och det var lika magiskt att se Omarsson göra 1-0. En fantastisk inviduell prestation med bländade teknik. Engvall hamnade alltså så småningom i Bristol, men Omarsson hoppas vi stannar i Blåvitt i alla fall minst en hel säsong till. 

När vi nu bittert fått erkänna oss akterseglade av Malmö är det ändå skönt att känna att vi ändå har övertaget på AIK. Tredje segern på fyra matcher, och även om AIK i år hamnar högre upp i tabellen finns själva övertaget kvar. Och man tar denna seger på ett sätt vi inte sett Blåvitt göra på länge. Det som lägger grunden för denna seger är ett solitt försvar, som varit väldigt sällsynt hela säsongen. Dessutom kombinerar man det med ett anfallsspel som borde genererat i fler mål denna kväll, de klara målchanserna är några stycken. Men ett mål räckte, och det är något man inte kunnat säga på väldigt länge, och det känns ändå bra att kunna säga det igen.

Och det är något diffust kring detta. Ena dagen går man och släpper in tre idiotmål mot ett dussingäng som Gefle hemma, vilket bara inte ska gå. En vecka senare möter man ett formstarkt AIK med seriens kanske just nu starkaste anfallspar, men då visar man upp rena motsatsen. Enda skillnaden i laguppställningen är att Albaek spelade istället för Tom Pettersson idag, men en konsekvens av det skiftet tycker jag inte nödvändigtvis borde rendera i det här resultatet. Dessutom den enorma skillnaden motståndarna emellan. Vad gjorde man på träningarna i veckan?

Huvudsaken är dock att vi har vunnit mot vår absolut största rival och vi nöjer oss med det. Och nog tog man sista chansen att rädda säsongen, nog var det kanske det här man behövde för att kicka in lite framtidstro i det här laget. Nu är det upp till Norrköping att göra upp med vår rival nummer två nere i söder, men just nu vill jag bara skita i dem. Vi ser till oss själva och gör vi det ser vi att IFK Göteborg har slagit AIK. Nu väntar nästa rivalmatch om en vecka mot Ellos hemma, och då förväntar vi oss en rejäl hyllning av Hjalmar Jonsson. Men innan dess är det Sundsvall borta, tillbaka till vardagen, liksom.

Övriga reflektioner från matchen:

Fantastiskt fint tifo inför match och fint att se att vi kan rådda ihop det här även och det sportsliga läget ser ut som det gör. Mycket fin färgprakt och en liten hyllning till Gamla Ullevi på det. Publiksiffran, 13 312, får ses som rimlig i det här läget. Men det var riktigt bra tryck matchen igenom, och det hela avslutades med "Kan ni höra våran sång, AIK, AIK", som vi börjat bli vana att sjunga nu. 

Thomas Rogne var planens bästa spelare och insatsen var i klass med dem han gjorde innan skadan förra året. Likt hela laget började han lite trögt och dessutom missade han ett gyllene läge i inledningen där träbenet satte stopp. Men sedan påmindes vi om att han i första hand är försvarare och inte anfallare. Spelade med pondus och AIK:s superhajpade Alexander "Den nye Zlatan" Isaks insats imponerade nog inte på de en miljon scouterna på läktaren. Omarsson fick kanske desto fler ögon på sig men är han klok kritar han på för nästa säsong, det kan bara bli bättre för honom i den här klubben framöver.

Och visst borde AIK ha fått flera kort i matchen. Flera gånger stannade de upp kontringar genom att trampa Blåvittspelarna på hälarna eller rycka lite i tröjan. Bara tre kort på AIK-spelare ser vi i statistiken efteråt, men Ofori borde definitivt fått ett, och Sundgren borde nog ha fått rött. Men i de situationerna då Blåvitt-spelarna gjorde det blev det gula kort. Steppa upp.

I just en av de situationerna var det Scott Jamieson som fick kort, vilket renderar i att han missar nästa match mot Sundsvall borta. Och nu blir det jobbigt för Jörgen. Hur ska han göra då? Kanske flytta ner Smedberg på en ytterbacksplats? Eller kanske ge Adam Johansson några minuter? Nä, skämt och sido, men Billy Nordström måste självfallet ta platsen, Jörgen har nog inget val. Kvällens expert Andreas Andersson hackade lite på Jamieson i början av matchen och visst känns han ganska begränsad i sitt spel, gör lite misstag här och där. Härom sistens blev det klart att Nordström inte skriver på för bara ett år till, han vill ha en långsiktig lösning, och visst sätter det press på ledarstaben. Nu får han chansen mot Sundsvall på torsdag, och förhoppningsvis kan det förbättra hans förhandlingsläge. 

Följ oss på sociala medier