Adam och Hjalle, ni är sanna blåvita hjältar.

2016-10-31 22:14

Så var det dags för den sista hemmamatchen det här året. Ett år som kanske inte blev som vi tänkt oss, men här är vi. Dessutom en speciell match, ett västderby, där inte minst två av de absolut största spelarna i IFK Göteborg de senaste åren skulle tackas av. Och eftersom det inte blev något skrivet inför, finns det extra mycket att skriva om nu. Om matchen i sin helhet, hafsig som den var. Om Sebastian Ohlsson. Om Omarssons likheter med Lasse Vibe. Men jag börjar i den ena änden, med att säga några ord om två legender man skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om.

Adam Johansson och Hjalmar Jonsson. Inte minst två väldigt bra spelare. Hjalle kom till klubben 2002, och har varit den trogen sen dess. Adam kom hit 2005, har varit på en utlandssejour men har betytt lika mycket för klubben han. Men det som kanske utmärker dessa spelare mest är lojaliteten. Även om det blivit sparsamt med speltid för de två de senaste åren, har de gnetat på, aldrig klagat. Och inte minst har de betytt väldigt mycket utanför planen. Bara deras närvaro har stärkt laget, inte minst Hjalmar Jonssons. Och även om tappet inte är särskilt stort sportsligt, kan det visa sig betyda så mycket mer på andra sätt. Hjalle blir förhoppningsvis ändå kvar på Kamratgården, men Adam söker sig någon annanstans för att fortsätta sin karriär. Vi önskar dem stort lycka till i framtiden, och tackar dem för alla sina insatser i IFK Göteborg.

Frågan inför matchen var hur mycket speltid de skulle få och hur hyllningarna skulle se ut. Att de inledde på bänken var väl ändå naturligt, det är Jörgen som är coach. Men matchen inleds och det svänger fram och tillbaka, och det är efter Elfsborgs ledningsmål som målgöraren Frick pressar Rogne i en löpduell. Det blir inkast för Blåvitt men Rogne sätter sig ner i gräset, får låret lindat, och jag vette fan hur mycket slump det var men förmodligen var det det och om det nu skulle behöva inträffa var det ändå det perfekta ögonblicket, om man får säga så. När Rogne gick ut insåg alla att det var Hjalle som skulle få komma in, och när han klev in på plan bröt det dittills största jublet ut på arenan. Så fick han en nästan hel match ändå, till slut.

Blåvitt skapar många chanser framåt, bl.a sumpar man en utmärkt kontringsmöjlighet, då Ankersen gör allting rätt när han lägger ut bollen till Smedberg, men där den sistnämnde gör allting fel när han breddar för mycket och därmed försämrar sin skottvinkel. Skärpan finns inte riktigt. Men det man noterar kring anfallsspelet är hur Elias Mar Omarsson, höstens man i Blåvitt, liksom är inblandad i det mesta. Avsluten vill sig inte riktigt men han arbetar kopiöst och rör sig över stora ytor. Och visst liknar han Lasse Vibe, de är nästan identiska i spelstilen. Dock är det fortfarande lite yvigt i genomförandet från Omarssons sida, och han missar en del bra lägen, men Lasse Vibe var inte heller klockren när han kom. 

Det slutar 0-1 till Elfsborg i första halvlek och det känns missvisande. Det ska liksom inte få sluta på det här sättet, i den här matchen, ett värdigt avlut är de förtjänta. Och i andra är det till slut just Hjalmar som arbetar fram kvitteringen. På ett svepande inspel från Jamieson är det han som nickar på Jon Jönssons hand, och därmed frambrungar en straff för Blåvitt. Nog hoppades man på att han själv skulle få ta den, men Emil klev fram och slog in den sin vana trogen. Blåvitt fortsatte trumma på och nu kunde det väl inte sluta på annat sätt än tre blåvita poäng, tänkte man.

Men likväl återtar Elfsborg ledningen genom Claessons kyliga chip, och tyvärr, nästan lite ironiskt, är det Hjalmar som spelar fram bollen till honom då han försöker klackrensa iväg bollen av bara farten. Och det är det som nästan blivit ironiskt kring Hjalmar de senaste åren, vi har alla kunnat se att hans insatser på plan inte är som förr, men hans legendstatus består och inget rubbar den riktigt. Han skulle nästan kunna dunka in en boll i eget mål och ändå komma ur det med hedern i behåll. Och det som händer är olyckligt, det hade kunnat hända vem som helst, och det är i sig ingen kritik mot Hjalmar. Det bara visar på det här lite lustiga fenomenet. 

Nu hade han ändå ordnat kvitteringen, så det jämnade kanske ut sig, men återigen befann sig Blåvitt i uppförsbacke igen. Elfborg hade inte vunnit på Blåvitts hemmaplan på en massa år och den sviten borde bestå. Och man reser sig ändå igen. Mads Albaek, som för kvällen spelade i anfallet, placerade in kvitteringen hur kyligt som helst, med högern dessutom. Och nog räddade han kvällen lite där. Adam fick komma in på slutet och göra några minuter. Och det kändes ändå som att Blåvitt vann en poäng och att Elfsborg förlorade en seger. 

Övriga reflektioner ifrån matchen:

Sebastian Ohlsson presenterades som nyförvärv inför match, och ansluter till Blåvitt från Örgryte till nästa säsong. Som yttermittfältare har han gjort 10 mål i Superettan, vilket inte är fy skam. Nu kommer han tillbaka till klubben som han tillhörde för några år sedan, men som han då inte platsade i. Förmodligen har de gjort honom gott att få pela i en lägre division och utvecklas där, och är kanske nu redo att blomma ut i Allsvenskan. Och kanske kan det ses som backup om Rieks eller Ankersen lämnar i vinter, kanske får vi se det som ett tecken för en eventuell försäljning. Men en spännande värvning som förmodligen är skonsam för plånboken dessutom. Nu får vi se om det faller väl ut.

Tom Petterssom fick chansen från start när Albaek flyttade upp i banan, och det var hans blott sjätte start i år. Han som värvades in som mittback inför 2015, men som fick se sin position tas av Rogne istället och fick därför flytta upp på mittfältet. Och egentligen har jag svårt att inse hans storhet som fotbollsspelare, hans spelstil borde kunna kopplas till Gustav Svensson med det var verkligen inte Gurraklass på hans insats idag. Han är rätt seg, kommer fel in i duellerna och har problem med passningsspelet. Här har vi också en spelare som är aktuell för en flytt i vinter, intressant för Blåvitt om man vill göra sig av med en hög lönepost. Det ryktades om flytt i somras, och jag blir inte förvånad om han rör på sig.

Lite mer än 13 000 åskådare tog sig till årets sista hemmamatch, och fick i regnet ändå se en underhållande tillställning. Publiksnittet blir nu avsevärt mycket sämre än förra året men det har sina skäl och förklaringar. Förra året var man hela tiden med i guldstriden, det har man inte varit i år. Under våren 2015 var det väldigt många "publiklag" under hemmamatcherna, och i takt med framgångarna ökade siffrorna. Malmömatchen i våras lär ha avskräckt en del åskådare som inte kommit tillbaka, och under denna höst har ingen hemmamatch legat på en söndag. Trist för ekonomin, men budgeterade man för siffror likt fjolåret gjorde man fel. Nu tar vi sats inför nästa säsong. Då jävlar.

Följ oss på sociala medier