En ljusskygg legendar

Edit

Personligen har jag haft två fotbollspelare som jag verkligen beundrat. Den ena heter Johan Cruyff. Den andra är, naturligtvis, Bosse Larsson. För en tid sedan ringde jag upp den sistnämnda för den här intervjun. Hur öppnar man ett samtal när man har tusen frågor, men inte tid för en bråkdel av dem? Eftersom man måste starta med något, så:

Vem är den bästa spelare som du spelat mot?
– Johan Cruyff var riktigt bra, svarar han utan större betänketid. Jag har mött många bra fotbollsspelare, men Cruyff var något alldeles extra.

Jag blir inte förvånad av hans svar. Anledningen till att frågan ändå måste ställas är att alla spelare från den här generationen (40-talisterna), som jag har pratat med genom åren, menar att Bosse är den bästa spelare de spelat med. Eller mot. Förutom att jag ville ta reda på vem den bästa motspelaren har varit, undrar jag också hur han ser på detta faktum att alla höjer honom så till skyarna.

– Jag kan inte svara på det, jag har ingen aning. Vill andra säga så får de väl göra det.

Jag tänker att det är lika bra att lämna ämnet och för in det på vad det egentligen skulle handla om: Malmö FF:s Europacupspel 1978-79, som till slut tog laget hela vägen till finalen i München. I tur och ordning ställdes man mot AS Monaco, Dynamo Kiev, Wisla Krakow, Austria Wien och Nottingham Forest. Bosses främsta minne är bortamatchen mot det polska laget Krakow. Det kan tyckas märkligt, då det var den enda matchen som laget förlorade innan finalen. Men förklaringen kommer:

– Det var ett domarmisstag som gjorde att vi förlorade den matchen. Sånt etsar sig fast. Men ser man till vilken match där vi spelade som allra bäst i får jag nog säga Monaco borta (1-0 till MFF, efter att den första matchen på Stadion slutat 0-0. Reds. anm.). Det var en riktigt svår match på förhand och i och med segern var vi ju vidare.

Att Bosse Larsson nämns som den bästa spelaren många spelare säger sig ha mött eller haft i sitt lag kan ha sin förklaring också i det faktum att han var oerhört anpassningsbar. Idag kallas en spelare som kan placeras lite varstans på planen och utföra ett hyfsat jobb för sitt lags Magnus Erlingmark. Ett sådant epitet borde väl ingen vilja ha, när man skulle kunna bli benämnd som sitt lags Bosse Larsson.

Eller det kanske vore att ta i?

För vem skulle komma på tanken att jämföra en församlingspräst med Gud eller en fysiklärare med Stephen Hawking?

I matcherna mot Monaco spelade Bosse Larsson innermittfältare hemma och anfallare borta. Mot Kiev var han mittback borta och anfallare hemma. I de bägge mötena mot Krakow, som skulle visa sig bli hans sista i MFF-tröjan, var han åter mittback.

Hade du något emot att bli flyttad runt så eller såg du det som en bekräftelse på din användbarhet?
– Hade något emot? Nä, det är ju tränaren som bestämmer sånt. Jag kände mig hemma på alla platserna, så det var inget konstigt för mig i alla fall.

Det är en enastående prestation, tycker jag.
– Ja, det kanske man kan säga. Men jag var van att spela på en massa olika positioner från pojk- och juniorlaget. Jag tror till och med jag var ytterback någon gång i ungdomen, så det är väl bara yttermittfältare och målvakt som jag inte provat på.

I den 32 minuten hemma mot Wisla Krakow i kvartsfinal 2 lämnade Bosse Larsson Malmö Stadions gräsmatta för sista gången som aktiv spelare. Knäet smärtade och det fanns inga alternativ till att byta. Det skulle visa sig att korsbandet var av. Operation väntade och semifinalerna och finalen fick spelas utan MFF:s viktigaste spelare. Bosse medger att det var väldigt bittert att missa dessa höjdpunkter.

– Jag tycker än idag att vi hade haft en stor chans att vinna Europacupen om vi hade haft fullt gäng. Det var ju inte bara jag som var skadad och borta, detsamma gällde Krister (Kristensson, reds. anm.), Staffan Tapper och Roy Andersson.

I stället för att spela finalen mot Nottingham satt Bosse jämte de andra skadade spelarna, samt fruar och MFF-folk, på det väldiga Olympiastadions branta läktare. Matchen i sig var inte mycket att glädjas åt. Den engelska segern var rättvis och MFF skapade inte mycket. I slutet av första halvlek avgjorde Trevor Francis med matchens enda mål.

– Då upplevde jag det som väldigt tragiskt för egen del att inte få vara med i en sån match efter att ha spelat ihop med grabbarna i så många år. Det hade varit intressant att se vad vi hade kunnat åstadkomma med alla hela. Det är ju inte heller så att det är särskilt många svenska lag förunnade att gå hela vägen till en Europacupfinal. Jag tror inte att det nånsin kommer att upprepas. Sen är det klart att det var snopet när målet kom som det gjorde. Vi hade haft en bra chans lite innan, men inte lyckats få in bollen.

Hänger alla medaljerna framme hemma i lägenheten hos dig?
– Nej du, det gör de inte.

Så då går du inte där och putsar dem och minns?
– Nej, för fan. Det händer att jag putsar på mina bägge Guldbollar faktiskt, men inget annat.

Tränaren Bob Houghtons betydelse är inte ringa för era framgångar, men är det något annat som du vill framhålla?
– Vi hade en jäkla fin sammanhållning inom gruppen. Jag tror faktiskt det är stor skillnad mot hur det är idag. Du vet, vi var ett gäng Malmöpågar allihop, ja utom Ingemar Erlandsson då, men han smälte in fint trots att han kom från Glimåkra (skratt). Dessutom var vi ett riktigt bra lag och hade lätt för att snappa upp Bobs idéer om hur fotboll skulle spelas.

Du valde att trappa ner i Trelleborgs FF, som då låg i division 3, i stället för att fortsätta i Malmö efter din skada.
– Jag var såpass gammal (Bosse är född 1944, reds. anm.) att det kändes svårt att komma tillbaka till den höga nivån efter en sån svår skada. Då var TFF lite mer lagom. Jag ville ju ändå hålla igång lite grand.

Framför mig på bordet ser jag anteckningsblocket med alla frågorna som jag både har ställt och inte ställt. Jag hade noga förberett samtalet, intervjun, med frågor i rätt ordning, de viktigaste först utifall att han inte skulle vilja prata med mig så länge. Bosse ställer sällan upp i media, har valt ett liv borta från uppmärksamhet och strålkastarljus på sin egen person. Detta har självfallet starkt bidragit till den Greta Garbo-liknande effekt det har blivit runt MFF:s största ikon genom tiderna.

Innan vi avslutar samtalet vill jag bara berätta för honom om min kompis Roger och om min chef Ingmar, som båda är stenhårda IFK Göteborganhängare, men ändå håller Bosse Larsson som favoritspelare. Han är tyst en liten stund innan han säger:
– Det känns rätt stort när du säger det så. Jag kan berätta för dig att jag har fått en del brev till och med från helsingborgare som skrivit hur mycket jag som spelare har betytt för dem. Sånt uppskattar man.

Det blir tyst i luren några sekunder igen.
– Det är klart att sånt är roligt, det går inte att förneka, säger han till slut.

  /Magnus Johansson