Exklusivt med Mathias Svensson

Under den första sejouren hos Elfsborg, 1996, blev du proffs i England. Berätta om det?

- Det var fantastiskt. Jag fick ett telefonsamtal från dåvarande förbundskaptenen i England, Terry Venables, som ville ha över mig till Portsmouth FC. Det var helt otroligt, jag tror att alla som älskar fotboll kan förstå det - att få ett samtal från honom som tagit England till semifinal i EM samtidigt som vi här i Elfsborg spelade i division ett och precis hade gått upp i Allsvenskan. Jag fick samtalet av en Engelsk dam som sa att jag skulle vänta lite för att få prata med Terry Venables.

Trodde du på det då?
- Nej, jag trodde från början att någon ville driva med mig. Men till slut fattade jag att det verkligen var han. Då sa han att han hade kollat på mig en hel del och ville ha över mig till Portsmouth. Vidare sa han också att han köpt klubben för ett pund.  

Var det ett svårt val?

- Just då var det ett svårt val för mig, då vi här i Elfsborg precis hade gått upp i Allsvenskan igen efter nio år i division ett. Men jag åkte över ett par dagar för att känna mig för lite och det kändes rätt efteråt samtidigt som den Engelska stilen passade mig bra.  

Vad hände sedan?
- Jo, det gick bra första delen och delar av andra säsongen, men sedan fick jag en skada som gjorde att det inte blev så bra. Jag var i form och var med till och med uttagen till landslaget. Ja, men det blev bara tre matcher i landslaget,  

Varför?
- Då kommer vi in på det här med mina skador. De kom alltid vid fel tidpunkt. När det var dags för uttagning till landskamp blev jag skadad. Själv tror jag att jag kunde spelat i ett landslag 2001 om inte skadorna hade kommit, men också 2004 när jag hade gjort lite mål i Premier League var jag på gång.

Var du en aggressiv spelare under din karriär?
- Jag vet inte hur jag ska säga men självklart var jag en jättetuff spelare att möta. Men skadorna berodde nog inte på att jag var aggressiv utan det handlade om mer komplicerade skador.

Vilket är det bästa fotbollsminne under din karriär?
- Svårt att säga. Det finns tre saker, guldet med Elfsborg 2006 är ett av dem eftersom jag valde att flytta hem och kände att laget kunde vinna allsvenskan. Sen är det tiden i Norwich som är näst högst på listan. Det var en fantastisk upplevelse att vinna division ett, eller championship som det heter idag. Att bli firad på det sättet som vi blev är svårt att återuppleva. Känslan var som att man vunnit VM, öppna bussar, gult och grönt i hela staden och närmare 200.000 människor på gatorna som firade oss. Sist men inte minst min landslagsdebut även om det bara blev tre stycken. Men jag kunde som sagt lika gärna ha gjort 30 matcher om jag inte varit skadad så ofta.

Du har haft en del tränare under åren - vilken har passat dig bäst?
-Jag kan säga så här, jag vill gärna träffa tränaren innan och höra hur han ser på allt. Under alla åren har jag bara haft en usel, riktigt usel tränare - Alan Ball. Han vann VM 66, men han lever inte idag tyvärr. Men bäst är svårt att säga. Alla har sina grejer. Terry Venables har jag satt lite högre upp än andra, han tog mig till många av klubbarna som jag har spelat i. Under mitt första år i Charlton när jag gjorde sju mål försökte han köpa mig till Middlesbrough. Men alla tränare jag haft har varit stora på sina sätt.

Hur känner du dig idag?
-Jag har en del skruvar i kroppen från alla skador som jag har haft genom åren. Men känner mig i god form i alla fall.

Var det ett svårt beslut att lägga av med fotbollen?
-Nej, egentligen inte. Det var läkaren Leif Svärd som fattade beslutet åt mig. Mitt knä var så slitet att han inte kunde fatta hur jag skulle kunna spela säsongen 06/07. - Karriären är över, sa han och att jag riskerade att hamna i rullstol om jag fortsatte. Så det var ett enkelt beslut att fatta efter hans uttalande.

Ångrar du något i ditt fotbollsliv?
- Nej, inte direkt. Men klart flytten till Österrike 1998 var inte så lyckad. Jag fick lite panik där då Allan Bol tog över och jag spelade inte mycket på fyra månader. Det var de två sista matcherna som vi var tvungna att vinna och all press låg på mig att det skulle gå bra, annars skulle jag få ta all kritik.

Ett spännande och intressant jobb

Mathias fick lägga sina fotbollsskor på hyllan efter säsongen 07/08 på grund av sitt slitna knä och fick då tjänsten som sportchef efter att Stefan Andreasson blivit Klubbdirektör. En tjänst som han tyckte var intressant och spännande. Dels för att han spelat fotboll i många år och inte ville lägga av med det som han tycker är roligast, men också att jobba aktivt i en klubb som har han varit hos sedan barnsben. Han själv tycker det går bra men vill utvecklas mer och känner sig inte redo att ta det stora ansvaret som sportchef ännu, därför är han än så länge bara assisterande sportchef och kontraktsbiten håller Stefan själv i helt och hållet som det ser ut just nu. Assisterande sportchef nu.

Vad tycker du om den rollen?
- Känns otrolig bra. Vi jobbar ödmjukt i Elfsborg. Jag slussas sakta men säkert in i rollen som ”riktig” sportchef. Stefan säger att jag kan ta över när jag vill men själv är jag inte redo än. Det är mycket att tänka på och framför allt att lära sig. När det gäller kontrakt är jag inte inblandad ännu.

Hur stor del har du i alla hemvändande spelare?
- Jo det är klart jag har sett spelarna och även pratat med dem. Men kontraktsbiten har Stefan skött helt. Det är mycket som ska göras runt nyförvärven, flyttlassen, boende och familjens privata situationer. Allt ska lösas på ett smidigt sätt. Vi ser till att man trivs i laget och det gör i längden att spelaren presterar bättre.

Hur är det med er ungdomsverksamhet?
- Vi har lyckats bra. Det kommer fram många duktiga talanger och vi vann Gothia cup med två lag, U-15 och U-18. Vi har en målsättning i Elfsborg att 50 procent av A-truppen ska komma från juniorlaget. Vilket bådar gott för Elfsborg framtid.

Publikkris i allsvenskan säger många. Vad tror du är felet?
- Jag tror inte det är kris, men just det med publiken är en oerhört svår fråga. Hade man vetat vad det varit för fel hade det varit löst redan. Själv tror jag att man börjar för tidigt. Lite väl kallt att se på fotboll i början av mars. Många säger att vi har många matcher vilket jag inte håller med om. Snarare tvärtom. Det finns inte många lag i Europa som gör under 60 matcher då inräknat alla cupmatcher.

Text: Kenneth Andersson

foto: Bildbyrån