Krönika: Om att gå över ån efter vatten

Edit

Hudiksvall - Husqvarna 2-0 

Kristianstad - Kalmar FF 2-1
Dalkurd - GIF Sundsvall 4-1 
Huddinge - Åtvidaberg 2-2 (7-6 efter straffar)
Trollhättan - Falkenberg 2-1 (efter förlängning) 
Västerås SK - Östersund 3-1 

Det är några av resultaten från 2:a omgången av Svenska Cupen. Ett par rätt tunga skrällar då bland annat tre allsvenska lag föll bort. En cupmatch är en cupmatch är en cupmatch och i nära nog alla länders inhemska cupspel är lite av charmen att David slår Goliat. Det hör till och kommer så alltid att göra (det och att lyssna på fina gamla idrottsplatsers speaker, som gör sitt bästa för att höras trots den alltid närvarande rundgången). Så att dra för stora växlar av en enstaka match, när dessutom vissa av de allsvenska klubbarna roterar en del, det ska man inte göra. De mindre lagen har också fördel av hemmaplan och ”årets match-känslan”. 

Men ändå. Något gnager i mig efter att ha sett Kristianstad ta en inte helt oförtjänt seger mot Kalmar FF. Kristianstad spelade bra fotboll, vågade hålla i bollen och tog sig skickligt förbi Kalmars press vid flera tillfällen. Flera spelare i laget, som för tillfället ligger sexa i division 1 södra, imponerade på mig. Det som slog mig var att skillnaden mellan vissa av spelarna i division 1 och division 2-klubbar och vissa av de allsvenska lagens reserver inte är så stor. Det kryllar av unga, talangfulla och ambitiösa spelare i de lägre divisionerna. 

Det känns som att det här är en marknad som ofta förbises av de större klubbarna i Sverige. Sonny Karlsson, sportchef i Häcken, har bland annat sagt: "Vi går inte på en 23-årig spelare som är bra i division två, då får han ta sig till superettan eller division ett först " och att det inte är otroligt att andra allsvenska klubbar resonerar på samma sätt. 

Via ett bättre scouting-nätverk så borde det gå att hitta billiga fynd i division 1 och 2. Alla svenska spelare behöver inte komma till en allsvensk klubb som 18-19-åring. Spelare som är 21-23 och som fått spela a-lagsfotboll på relativt hög nivå ett par år, fortfarande brinner för sin fotboll och har talangen borde oftare kunna plockas upp och förädlas av de allsvenska klubbarna. Att värva så är något av en chansning, men det är det att värva in en spelare från andra sidan jordklotet också. Det okända är en billig och spännande lösning, succén kan bli enorm, men rätt så ofta blir det inte bra. Visst, ibland är det en David Accam som kommer och klubben kan casha in både sportsligt och ekonomiskt. 

Men å andra sidan: 
Mathias Ranegie slutade spela fotboll när han var 15, började om och gjorde senare succé i division 2. Efter några tuffa år i Blåvitt lossnade det rejält för Ranegie. 
Mikael Nilsson gick till HBK via Åhus Horna i division 2. Några år senare var han bofast i landslaget. 
Pa Dibba värvades till GIF Sundsvall från Brandbergens IF (en division 3-klubb i södra Stockholm) 2011. Nu tillhör han toppen av Superettans skytteliga. 

Exemplen är fler. Det finns många David Accams i fotbollsvärlden, men det finns förmodligen också många med Mikael Nilsson-potential i de lägre divisionerna. Ibland borde det vara bättre att blicka nedåt i seriesystemet när nya spelare ska rekryteras. På så vis sipprar pengarna neråt i hierarkin och blir kvar i svensk fotboll samtidigt som vi i längden kommer få fram mer talanger. Det är inte alltid klokt att gå över ån efter vatten. 

Christian Polsäter