Nabil Bahoui: ”Han skrek att jag aldrig skulle klara det”

Det är en solig förmiddag i början av mars och i en stor, svart Audi rullar AIK-försvararen Alexander Milosevic tillsammans med lagkamraten Nabil Bahoui in på Karlbergs grusparkering. Vinden från Pampassjön spelar mellan träden och de små, vassa stenarna smattrar högt under däcken på fordonet. De bägge har nyligen avslutat morgonens träningspass och Nabil, fortfarande iförd träningskläder och en orange väst, stegar mot klubblokalen.

De kliver gemensamt in genom dörrarna och hänger av sig träningsjackorna. Framför dem är klubbhusets matsal, där några ledare och ett par yngre spelare samtalar över en lunch. Över dörren till det rummet hänger det två tröjor: den ena är Ivan Turinas och till höger om den Daniel Tjernströms.
Till vänster om dörren till lunchrummet är en lång, gråsvart hörnsoffa och framför den ett mindre bord med tre stolar, precis intill fönstret med de svarta gardinerna. Allt är fint och välpolerat och spelarna har i princip allt vad de kan begära här. De lever proffsdrömmen i en betongidyll, norr om Stockholm. Men vägen hit för Nabil var inte lika lätt.

- Jag föddes i Tensta, strax utanför Stockholm, och bodde där tills dess att jag var åtta år. Då flyttade vi till den plats där jag bor idag, i närheten av Bredäng. Det är en gård som heter Gulddragaren, som vi kallar för ”Guldish”, därav mitt smeknamn: ”Nabil Guldish”, säger Nabil Bahoui med ett nostalgiskt leende på sina läppar.

- Min mamma var den som fick mig att börja spela fotboll. Hon tyckte alltid att det var så mycket bråk ute på gården bland de äldre grabbarna, så hon tänkte: ”Min son ska inte bli så här”. Därför tog hon in mig i ett lokalt fotbollslag.

23-åringen tittar ut genom fönstret och kisar in i solen.

- Ute i ”förorten”, om man nu vill säga så, är det lätt att hamna fel. Men jag hade inte så mycket val – jag spelade bara fotboll hela tiden och det höll mig borta från annat. Man märker också att de som inte spelade har hamnat på andra vägar, säger han lågmält och vänder blicken ned mot marken.

Vid tolv års ålder bestämde han sig för att på allvar gå in för fotbollen och tog steget till ett ungdomssatsande Brommapojkarna, där han bland annat blev lagkamrat med spelare som Albin Ekdal och John Guidetti.

- Många var emot det och försökte säga till mig att det var för tidigt och att de spelade för hårt. Pappa hamnade till och med i bråk med min tränare som skrek att jag aldrig skulle klara av det, säger han med ett skratt.
- Men jag visade dem.

Blågula drömmar

Personantalet i lokalen varierar och spelare, likväl som ledare, springer ut och in. Här på Karlberg är det alltid mycket som händer. Samtliga ser dock alltid till att hälsa på varandra, oavsett hur stressade den än må vara, och stämningen är mycket god.

I bakgrunden rullar Zlatan Ibrahimovics tolkning av ”Du gamla du fria” på repeat. Precis som Zlatan hade Nabil sin landslagsdebut i januari månad och efter ett antal hyllade matcher i blågult hoppas han nu på fler.

- Det kändes bra och kul att komma med i landslaget. Det blev som ett kvitto på att man spelade bra förra säsongen och jag känner nu att det finns mer att visa. Det var ändå januari, alltså var det inte säsong, så jag är säker på att jag kan göra det ännu bättre. Men vi får se, jag hoppas att jag kommer med ytterligare en landskamp. Men händer inte det så gäller det bara att jobba hårdare i så fall.

”Om du kan spela i Allsvenskan så kan jag spela i Premier League”

Klubbikonen Bojan Djordjic kommer in i rummet och slår sig ner. I en röd träningsjacka och med ett stort leende på sina läppar lägger han en hand om Nabils axel och de båda hälsar glatt på varandra. Bojan har själv, i andra sammanhang, talat om hur svagt det allsvenska intresset är ute i förorterna. Ett problem som Nabil instämmer i.

- Man jämför allting med La Liga och Premier League, och då är det klart att skillnaden blir stor. Men jag tror inte man fattar hur hög nivå det är i Allsvenskan. I förorterna kollar man mycket på andra ligor och det är väl därför. Jag har inget exakt svar på hur det är, jag kan bara utgå från hur jag tänkte innan jag spelade här.
- Även idag finns det många ungar på gården som säger: ”Om du kan spela i Allsvenskan så kan jag spela i Premier League”. Självklart skojar de, men det säger trots allt en del om deras syn på saken.

- Hur vi ska ändra på det vet jag heller inte. Att alla har en polare som kör i ligan?, säger han med ett skratt.
- Jag försöker ändå få med mina kompisar på match så ofta som jag kan. Om de då ser att det är över trettio- eller fyrtiotusen på läktarna förstår de nog att det faktiskt är på allvar. Men jag vet inte, jag har inte tänkt så mycket på det.

”Samma recept”

Frågan är hur länge småbarnen på gården kommer kunna skoja med Nabil. Så sent som i vintras kopplades han till ett flertal engelska Premier League-klubbar, men valde trots det att stanna i AIK.

- Intresset från England var inget påhitt, så det är väldigt smickrande. Men jag lyssnar på Nenad (Lukic, Bahouis agent) och min pappa. När de säger att det är rätt är det antagligen så. Det enda jag kan göra är att fokusera på min tid här i AIK och spela så bra som möjligt. Då borde det komma med tiden.

- Vi har kört på samma recept varje år. Jag bor fortfarande hemma, så det är mammas mat och pappa som håller ordning på mig. Så länge jag inte flyttar utomlands känner jag heller inget behov av att inte bo kvar här.

Nabil reser sig upp och lämnar entrérummet. Han kliver in i matsalen och passar på att hälsa på de lagkamrater som han tidigare missat. Med ett stort, inbjudande leende sätter han sig ner och skrattar högt tillsammans med de andra.

Det luktar vår i luften och det nalkas allsvensk premiär över hela norra Stockholm. För i just det ögonblicket känns Karlberg som universums mittpunkt och AIK-spelarna runt matsalsbordet som solen. Som om de alltid skulle finnas där och värma de svartgula hjärtan som håller Råsundas gräs, betongläktare och plastsäten närmast.

Christian Sundqvist

Matchdax