Landslagspaniken - Att titta eller att inte titta - Vad är värst

Jag var på festivalen Summerburst i Skötet i helgen. Sammankoppla inte mig med den musiken, det var mina polare som lurade dit mig. Oljudet var inte det stora problemet, det stora problemet var när det gick upp för mig att en av årets viktigaste matcher krockade med denna tillställning. Österrike-Sverige, alltså. Jag mådde skit, men man hade ju investerat över en loppa och vi hade taggat upp oss inför denna show.
Jag hade bokat liveuppdateringar från min lillebror, men jag kände en kvart in i matchen att jag fick panik. Jag kan inte stå och lyssna på oljud på Nya Ullevi samtidigt som Sverige spelar livsviktigt VM-kval på Ernst Happel-stadion i Wien. Jag var tvungen att lämna grabbarna och springa till Avenyn för att möta ödet framför en tv-skärm.
Skulle Sverige vinna en galen match med 5-4 så vill man inte få reda på det genom sms-uppdateringar. Men en riktigt pissig förlust med 1-2, den vill man helst inte se. Så jag ångrade mig. Paniken jag fick av att se matchen trumfade den ursprungliga paniken med råge.
Jag mådde mycket sämre när jag lunkade från matchen än när jag sprang till den och nu finns det mycket att känna sorg över.
Tabelläget är inte roligt. Österrike har såpass mycket bättre målskillnad än oss att vi troligtvis måste vinna två av matcherna mot Österrike/Irland/Tyskland och det har jag svårt att se oss göra.
Sveriges spel är inte roligt. Vad har vi för spel, har vi ens nåt spel. Bragden i Berlin liknar mer och mer ett mirakel, att vi kunde chocka den tyska supermaskinen med samma kollektiv som spelade mot Färöarna igår och mot Österrike i fredags, DET är det största rånet någonsin.
Sveriges spelare är inte roliga. Det är inte många spelare i det här laget som man vill se på planen, som man vill ska ha bollen, som man vill hålla i handen när det blåser. Få som man litar på kan slå en konstruktiv passning och göra assists och göra mål.
Jag blev glad när Jonas Olsson bänkades igår och jag blev glad när Granqvist blev avstängd inför nästa match, men sen kom jag på att det öppnar för Olsson och då var jag inte lika glad längre.
Jag blev glad när Elmander blev avstängd, men sen kom jag på att vi inte har någon anfallare och då blev jag oroad. Vad jag blev av att se Toivonen spela ska vi inte prata om.
Jag blev glad av att Isaksson var avstängd, men jag blev inte glad när Nordfeldt skadade sig. Ett ögonblick trodde man att en oerfaren östgötsk joker skulle vakta det här rikets viktigaste bur och då kände jag mig rätt skakig, tills Pär Hansson slutade vara gravid och då blev jag lugn.
Jag blev glad när Rasmus Elm blev dålig i magen och jag blev glad när Albin Ekdal skulle spela och jag blev glad av att se Albin Ekdal spela och jag planerar att bli glad av att se Albin Ekdal spela dom närmsta tio åren.
Dom jag längtar efter att se på planen i blågula kläder i höst är Per Nilsson, Martin Olsson, Albin Ekdal, Alexander Kacaniklic och Zlatan. Sen finns det sex öppna platser som jag fan inte vet hur vi ska göra med. Anders Svensson ska vara kvar i truppen, minst, han är tillräckligt bra och han ska ha Ravellis rekord. I övrigt är det viktigaste att få in en riktig målskytt. Antingen får John Guidetti bli frisk snart eller så spelar vi in Branimir Hrgota på den positionen. Vi kan inte hålla på och dutta med Elmander, Toivonen och Hysén i positionen framför Zlatan, det är helt orimligt.

Jag har förresten intervjuat Östers målvakt Alexander Nadj nu precis, det lät som en mycket bra kille. Trevlig och en av dom roligare faktiskt, han gav mig några goa garv. Han sitter barnvakt ikväll, han tränar inför faderskapet som ska inträda i oktober.
All respekt till Nadj, men någon plats på min prispall med dom mäktigaste män jag intervjuat tar han inte. Det gör däremot han som jag ska intervjua imorgon bitti. Dom övriga två är Klas Ingesson och Anders Svensson. Jag återkommer med namnet imörra.

Calle Abrahamsson - Din man i badkaret