Besvikelse.... igen

Jahapp, så sitter vi här igen. Det känns som att vi fastnat i filmen Groundhog Day (Måndag hela veckan på svenska) med Bill Murray. Där samma historia upprepas om och om igen. 

Det tycks inte spela någon roll vilka spelare vi har, vem som tränar eller hur formen sett ut tidigare matcher. Vi kan helt enkelt inte vinna. Det är som en förbannelse vilar över klubben som drabbar spelarna varje gång dom sätter sin fot på planen iförd den blårandiga tröjan. Så fort matchen blåser igång blir dom passiva, ängsliga och glömmer bort allt vad fysiskt spel innebär. Man låter motståndarna ohotat ta kommando som till slut ger dom ledningen och gör uppförsbacken brantare helt i onödan. Nu ska sägas att årets upplaga av blåränderna är långt ifrån den bästa vi har haft, framförallt defensivt. Enkla misstag görs som inte ens Sveriges bästa målvakt kan göra något åt.

Djurgården har inte vunnit på 5 år och man har nu även förlorat 3 raka matcher utan att ens mäkta med ett enda mål i AIKs kasse. Vi har en sista chans detta år mot Hammarby att rädda det lilla anseende vi kvar, men tvivlar på att det kommer se så mycket annorlunda ut. Är så trött på att skämmas, att få mina förhoppningar och drömmar krossade. Men det värsta är inte att man blir arg och frustrerad. Det värsta är när det går så långt så att man inte orkar bry sig, när man bara rycker på axlarna och säger "jaha". Jag vill verkligen inte hamna där men nu är det bra nära. För jämför jag energin jag lägger ner på det här laget med vad jag får tillbaks, så går jag kraftig back. Dock är jag tacksam för att jag har många andra intressen utanför fotbollen att hämta kraft ifrån. Men glädjen och lusten får sina törnar oavsett.