Avslutningskrönikan

2016-11-06 12:03

I eftermiddag spelar IFK Göteborg sin sista match för denna säsongen, och det blir ingen planstormning den här gången heller, om man säger så. Matchen mot Norrköping är lika värdelös som den var för Trelleborg i deras sista match år 2007, och återigen avslutas allt i besvikelse, uppgivenhet, men samtidigt en känsla av att sästa säsong, då jävlar. Men hur många gånger har vi inte känt det nu? Och vad har egentligen skett, "nästa säsong"? Blåvitt är det laget som har flest pallplatser sedan år 2000 men Blåvitt ska ta guld. Men samtidigt, hur höga förväntningar ska vi ha på Blåvitt egentligen?

Denna ingress är lite av den deppigaste jag skrivit på länge. Och ibland blir det nästan löjligt, det här är ändå fjärde medaljen i rad och ett Europa-playoff på det. Men det botar inte, om man kan säga så. Känslan är fortfarande uppgiven, det är snarare så att vi missar ett guld istället för att ta en medalj. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Men vafan, vi kan stå här och glädja oss över våra silver och brons medan Malmö för tredje gången på kort tid kan glänsa sig i glansen av guld. Blåvitt är så mycket mer än så, eller rättare sagt, Blåvitt borde, sett till historien och allt, vara så mycket mer än så. 

Man kan peka på enskilda matcher och till och med händelser som skulle kunnat ändra på allt. 2015 hade bara två av de där snöpliga kryssen behövt vara segrar för att guldet skulle vara i hamn. Och i år var vi bara en match i från gruppspel i Europa League, något som nästan är jämställt med ett guld. Hur hade vi sett på den här säsongen då? Eller handlar det om så mycket mer än så, än de enskilda tillfällena?

Det är nog så. En bottenkörd ekonomi är ett av de största skälen, och det gör att man får förhålla sig till en hemkommen Tobias Hysén snarare än en annan fräschare forward. I Tobbe visste man vad man fick, men vi har fått se att han har lämnat sina fornstora dagar bakom sig. Och när skadeproblematiken uppstår är inte truppen så bred att man kan lappa igen varenda hål med en högklassig allsvensk spelare. Det resulterar också i att startspelarna matchas hårt, då orkar man inte t.ex en hel sommar ut. Och dessa senare meningar sammanfattar nog året 2016, kort och gott.

På våren var det på mittbackspositionen det krisade. På sommaren och hösten har det istället varit på anfallspositionen. Räkna alla mittbackskonstillationer och anfallspar tillsammans och det blir en tvåsiffrig summa. Det man nog ändå får säga är att man ändå gjort det ganska bra efter sina förutsättningar, då man ändå tog sig till playoff till slut. Men allt som oftast räcker det inte ända fram. Skadorna har lite slitit sönder säsongen, och då är det svårt att vara ett guldlag.

Sedan dör ju hela säsongen lite genom Malmömatchen, knallskottsgate och allt det där. Det kan definitivt diskutera Blåvitts straff, och Sanas uteblivna straff också för den delen, men inget tog ifrån faktumet att det hände och dess konsekvenser som medföljde. Kanske var det så att vissa åskådare inte kom tillbaka, men det är oklart om så är fallet. Publiksnittet är mycket sämre än 2015, men det har nog mer sin förklaring i att vi till skillnad från förra året helt enkelt inte var med i guldracet ända in i slutet. 

Säsongens ljuspunkt får ändå vara HJK borta och Qarabag hemma, två matcher som verkligen tände ett stort hopp om något riktigt stort. Det var otroligt starkt att vända underläget mot finnarna i Helsingfors, och 1-0-segern hemma mot azererna var en av de skönaste vinsterna på länge. I Azerbaijan gick det dock inte alls, lite onödigt kändes det, man gav bort det alldeles för lätt. Det var en promenadseger för Qarabag, men jag såg bara delar av matchen och har inte riktigt någon uppfattning om varför det gick som det gick. Men man kände sig nästan dum efteråt som trott att det skulle kunna gå innan. Jävligt snöpligt var det.

I Allsvenskan grejade man en fjärdeplats till slut, en fjärdeplats som då alltså kan agera räddningsplanka ut till Europa om Malmö, Peking eller AIK skulle vinna Svenska Cupen i vår. Men efter tre år då Europaspelet bara resulterat i sämre form, börjar man nästan tveka om man verkligen vill ha det nästa år, för att helt fokusera på Allsvenskan istället. Är man proffessionell kan man förstås inte se på det så och ingen på KG vågar nog inte ens tänka den tanken, men såhär då; om man misslyckas är det inte katastrof. 

Men ser man objektivt på det hela, på den här säsongen, kanske man borde lugna sig lite med allt jämmer och elände. Kanske ska man inse att Blåvitt inte är på samma nivå som Malmö, att man inte just nu har de ekonomiska musklerna, de bästa förutsättningarna. Det sägs ju hela tiden, att Blåvitt ska vara där uppe, vilket är sant, men kanske ska man sänka ribban lite. Och ändå har vi ju varit där uppe i toppen, dock utan att komma ända vägen fram, men det var ju ändå förjävla nära förra året. Och kanske är det så vi ska se på framtiden, på nästa år. Man har varit stabila de senaste åren, kanske för stabila, om man kan säga det så. Men snart kanske den kommer, pangsäsongen.

Det är klart att det känns jävligt när Malmö går och tar ytterligare ett guld medan vi är där vi är. Och kanske känns det jobbigt när tidningarna frågar sig hur lång Malmös "dynasti" kommer att bli. Men vi slutar inte vara supportrar bara för det. Vi kommer likfan stå där på Gamla Ullevi när säsongen börjar nästa år igen, fyllda av upprymdhet efter att ha haft längtan i bröstet hela vintern. Drar Gren in några budgetspelare samtidigt som några talanger blommar ut, kan det bli bra det här. Så deppa inte ihop nu. Vi ses nästa år igen, kamrater.

Följ oss på sociala medier